Malin

Jag fick uppleva något så fint idag, i alla fall ur mina ögon.

Ella har varit så otroligt snäll storasyster sedan dag ett! Hon är väldigt noga med att få pussa lillasyster hej då när hon ska till barnehagen och Vilma är också den av oss som får puss och kos först när Ella kommer hem igen. Hon är väldigt snäll och kärleksfull. Men sedan någon vecka tillbaka så har det verkligen kommit fram syskonavundsjuka ifrån henne, med all rätt, det kan inte vara helt enkelt att plötsligt behöva dela med sig av sin mamma och pappa.

Men det är så klart svårt för oss att veta hur vi ska reagera och hantera olika situationer, för att det ska bli ”rätt”. Men idag så hände det något så fint.

Jag bytte blöja på Vilma och Ella stog jämte på sin pall och såg på och så plötsligt klappa Ella till Vilma på låret (inte hårt men oavsett ingen snäll klapp och inget jag tycker är ok) varpå jag sa ”man får inte slåss” och Ella svarade ”men jeg vil det!”. Efter någon minut så kastade Ella iväg sin snutte Elli och jag frågade varför och Ella svarade ”Jeg liker ikke Elli”. Jag plockade upp Elli och gav henne till Ella och igen sa hon ”Jeg liker ikke Elli” och kastade iväg henne. Jag förstod att det egentligen inte var Elli det var fel på utan något helt annat så jag blev färdig med Vilma, gav Elli till Ella igen, gick ut och la Vilma i babysittern och gick sedan tillbaka till Ella som igen hade kastat Elli på golvet. Så jag plockade upp Elli igen, satte mig mitt emot Ella och gav henne Elli och frågade Ella vad det var. Hon tittade på mig och sa ”Jeg liker ikke att Vilma kom ut fra magen din.”

Och hur konstigt det än låter så gjorde det mig så jäkla glad, att Ella äntligen klarade att sätta ord på hur hon känner, det var så otroligt fint att få höra. För jag vet och märker att hon verkligen brottas med så mycket känslor just nu. Att säga att hon inte tycker om Elli var ju bara för att få min uppmärksamhet. Och för hennes del så vet jag att det också var skönt för henne att äntligen få säga det, och att jag svarade att det är helt okej att känna så. Det är viktigt att hon vet att hon fortfarande är precis lika älskad även om hon måste dela på oss och det gör mig glad att hon kan säga ifrån om hur hon känner. Även om hon i nästa sekund överöste Vilma med pussar och kos igen.

Det är så häftigt tycker jag, att man kan vara så liten men ändå känna så mycket. Samtidigt som det är så jäkla svårt att veta vad man ska svara och reagera ibland, det är så otroligt mycket som rör sig i en 3,5 årings lilla huvud och väldigt svårt att veta om man alltid gör rätt.

Vår lilla trollis som idag nog tyckte att det var ganska skönt att få åka till stugan tillsammans med mormor och morfar utan lillasyster ❤