Malin

Att lilla fröken snappar upp allt man säger är väl ingen hemlighet, ”Mamma vent, jeg må bare sjekke jobben min”

Igår var jag och Jonas på ett föredrag i barnehagen, nu minns jag inte alls vad föredragsmannen hette men det var i alla fall ett väldigt bra föredrag, även om jag så klart inte höll med om allt. Han kom med många påståenden som vi föräldrar gör ”fel” och som man skrattar gott åt när man väl tänker efter. Men det är ju inte alltid lätt att vara förälder, kanske inte speciellt dem gångerna man går igenom en trots period men han sa det så bra igår ”Det finns inget som heter trotsålder, barnet utvecklas och föräldrarna trotsar” och när han sa det så, så måste jag nog hålla med om att han egentligen har rätt.

Ett barn har sedan dem föddes skrikt eller gnällt för att visa att dem är missnöjda över något, oavsett om det gäller blöjbyten, mat, närhet och ibland kanske man aldrig ens finner ut varför ens barn är missnöjd. Vid två-tre års ålder så börjar barnet prata och kommunicera på ett helt annat sätt men dem har så klart fortfarande inte hunnit lära sig alla ord och kan gärna då också skrika och gnälla, för att visa uppmärksammhet eller för att visa att allt inte står rätt till, för att det är ju faktiskt så dem har lärt sig att bli förstådda tidigare. I samma veva så börjar dem bli en egen person, med en egen vilja och enga tankar. Och så klart vill dem då prova att göra det mesta själv oavsett om det gäller tandborstning, påklädning eller vad det nu kan vara.

På helgerna har vi oftast all tid i världen så att Ella får smöra mackor, borsta tänder, välja kläder, klä på sig själv och så vidare. Dessvärre har man inte lika gott om tid i vardagarna och då ska man hinna allt både före och efter jobb, det vardagliga livet helt enkelt. Och så klart är det svårt för henne att förstå att hon ena dagen får göra allt själv medans hon en dag senare knappt får göra något ”Vi hinner inte nu, du måste i barnehagen och mamma måste på jobb”.

Jag förstår att det är frustrerande. Och samtidigt irriterar det mig att det är så. För jag ser ju den, det är ju faktiskt jag som trotsar henne genom att inte låta henne göra det hon vill, för att jag inte har tid. Men samtidigt så kan jag heller inte gå upp två timmar tidigare för att vi ska ”hinna låta henne göra allt”. Ibland blir jag så irriterad över att livet bara susar förbi, att jag jobbar bort hela livet medans det är andra människor som passar på mitt barn och att det är andra som ser mer av Ellas utveckling än vad jag gör.

Dessvärre så har jag inget annat val än att jobba då man måste få livet att gå runt. Men ändå, det är så sjukligt trist och det gör ont i mig allt för många gånger.

Men både jag och J har dem senaste månaderna blivit mycket bättre med att låta henne göra mera själv, så klart finns det gränser men vi pratade om det igår efter föredraget, att vi har märkt enorm skillnad på Ella. Tillexempel så var det för ett år sedan inte snack om att borsta tänderna var något kul, det var skrik varendaste kväll, men så började vi släppa lite på det, vi slappnade av, var lugna och gav det hela tid. Idag står hon själv och borstar och säger ”Mamma, vent på din tur, jeg er snart ferdig” och när hon är färdig så får jag, utan något som helst problem, lov att borsta hennes tänder.

Det mesta handlar om att ge det tid, även om det är svårt och det känns som att man aldrig i hela sitt liv kommer att få in den där tandborsten i munnen. Men så inser man ju att det är en själv som gör helt fel, inte hon, gör om gör rätt.

Jag svamlar iväg lite känner jag, men så blir det ibland. Det jag i alla fall vill komma fram till är att föredraget var bra igår och gav mig/oss många nya tankeställare och att vi två är bland dem allra bästa som Ella kan ha i sitt liv, trots allt mas och tjat!